Sandra – Mamma till Wilmer och Joline

Den värld vi lever i idag är inte som den tidigare varit.
Den är fylld av ondska och hat, och det är så fruktansvärt hur man kan vilja skada helt oskyldiga människor på sådana fruktansvärda sätt.
Terrordådet i Paris i November skakade hela världen, och sedan dess har det varit ett ständigt jagande efter att få fatt i de skyldiga.
Attentaten i Bryssel idag var nästa steg.
Det bombades på flygplatsen och även i Tunnelbanan. Flera dödades och massor av helt ovetandes och oskyldiga människor skadades.
Jag får ont i magen. På riktigt.
Vad händer i världen. Vart är vi på väg? Vad händer härnäst?
Ska man gå runt med en ständig oro och rädsla inför att det ska hända något ytterligare, och lika fruktansvärt?

Jag tycker det är så svårt att veta hur väl man ska blanda in barnen.
De har lätt för att snappa upp att saker och ting händer i världen, och framför allt de som är lite äldre.
I mitt fall tänker jag mest på Wilmer.
Han är 7,5 år. Han har förstått att det varit bombningar på en flygplats idag. Att massor av oskyldiga människor skadats.
Det är något han reflekterat och tänkt på nu ikväll.
Han sa att han inte ville åka iväg på semester någon mer gång. Han tycker det känns otryggt, kanske just eftersom det var på en flygplats det hände, och till en sådan plats kan han relatera då han befunnit sig på sjukt många olika flygplatser runt om i världen. Han vill i detta nu inte åka till USA, som är vårt nästa resemål.
Ska man berätta om sånna här händelser för barnen, och i såfall, vilken nivå ska man lägga sig på?
Man vill inte att barnen ska gå och känna sig rädda och otrygga, samtidigt som det kanske är bra att låta barnen få veta lite om vad som faktiskt händer runt om i världen. Lite utanför den bubblan de lever i, där allt är guld och gröna skogar, och det största bekymret de har är att välja vilket lördagsgodis de vill ha, eller vilken kompis de ska leka med.
Men är det inte lite så som ett barns liv ska vara också? Bekymmersfritt och härligt?
Det finns nog med tid senare i livet, att vara orolig och ha bekymmer. Kan man inte få slippa det under sina unga barns år?

Så splittrad, för somsagt. Tror också det kan vara nyttigt för dom att inse hur bra de faktiskt har det. Att de finns barn som faktiskt inte ens kan mätta sin mage varje dag, när de sitter och gnäller över att maten är äcklig. Eller att de finns barn som inte har någonstans att sova, som får ligga och sova på gatan, och gör allt för att hitta tak för huvudet som skyddar mot regnet, när de gnäller och inte vill gå och lägga sig.
SVÅRT är bara förnamnet. Ingen som sagt att barnuppfostran och det som hör till är enkelt.
Men nog är denna världen så oerhört orättvis. Ingen ska behöva utstå dessa hemska saker som sker runt omkring oss.
Man känner sig så oerhört hjälplös när man inte kan hantera situationen.

Lite kvällstankar från mig, som svamlade iväg lite, men min fråga är hur pass mycket man ska involvera sina barn? Det tycker jag är oerhört svårt.