Sandra – Mamma till Wilmer och Joline

Man blir verkligen hemmablind när det gäller hur man har det hemma.  Allt blir en vardag och man uppskattar inte hur bra man har det.
Men ibland när man sitter ner och tittar runt, så kan jag bli så himla lycklig.
Jag är så stolt över att vi lyckats bygga vårt egna hus från grunden.
Att min käraste kämpade och slet i flera månader, utöver sitt vanliga jobb, för att vi skulle få det bra och hinna flytta in innan Wilmer kom.

Två veckor innan plutten valde att komma var vi klara, och flyttlasset gick.
Vi har nu under dessa åren fortsatt att utveckla och göra vårt hem till det vi vill, och jag är så lycklig över att vi har det så bra som vi faktiskt har.

Man måste bli bättre på att uppskatta det man har.
Jag har två friska och fina barn, en sambo, en familj som finns i vått och torrt, ett fint hus, haft möjligheten att upptäcka världen.
Jag är glad och lycklig över allt och alla, jag har i mitt liv!
(Tänkte på detta just idag, då det varit en tuff och jobbig period nu, men sen tänkte jag på det jag skrev ovan, och då känns det som ett ilands problem, med tanke på alla som har det så mycket värre)