Sandra – Mamma till Wilmer och Joline

Nu när barnen börjar bli stora, så kommer ofta frågan upp, Är ni klara med barn, eller vill ni ha en liten till?
Jag blir alltid så oerhört kluven när jag får den frågan.
Jag vill och kan inte säga, nej, vi är klara. (Även om jag vet att min blivande man är väldigt klar med allt som heter småbarnsår)

Men jag kan inte säga nej, för man kan aldrig veta hur man kommer känna i framtiden.
Självklart kommer en hel del lyxiga och sköna fördelar med att ha lite äldre barn, som klarar sig mer och mer själv.
Men samtidigt, så är det ju så oerhört mysigt att vara gravid.
Men det är också så oerhört häftigt att se en liten mini människa komma till världen och växa upp och utvecklas till sin egna individ.
Det är en gåva att man fått uppleva det två gånger i livet. (hittils)

Både Wilmer och Joline var väl planerade.
Jag åt P-piller och vi beslutade tillsammans att vi skulle försöka bli gravida.

Det tog 3-4 månader innan jag blev gravid med Wilmer, och jag minns att det kändes som en evighet.
Varje månad, när man visste att det närmade sig mens, så var man super pirrig. Och blev lika besviken när man upptäckte att man inte var det.
Trots att jag visste att det kunde ta tid, så blev man för varje gång mer och mer säker på att det var något fel.
Jag minns att jag köpte ägglossningstest, för att kunna tajma in i rätt tid.

Vi firade jul i USA julen 2007, och hade tillsammans med Claes föräldrar och bror med familj hyrt ett stort hus uppe i Blue Ridge mountains i Georgia.
Det var där som Wilmer blev till. Jag plussade i januari.
Tog testet i smyg och fick vänta ända tills kvällen att berätta för Claes, då jag inte ville ta det över telefon,
Lyckan var total. Vi skulle bli föräldrar.

Men med graviditeter kommer också oroligheter.
Jag kommer ihåg att jag HATADE de första 12 veckorna som gravid. Jag var konstant nervös över att få missfall.
Varje gång jag gick på toa kollade jag i mina trosor. När man såg att det var lugnt drog man en lättnads suck. Så när man passerat de mest kritiska veckorna var man så lycklig.

Vi berättade för våra föräldrar och familj att vi skulle få tillökning på Alla hjärtans dag.
Det var väldigt tidigt, men vi hade gjort ett VUL med en bild i v 8, som de fick som en Alla hjärtans dags present.
Även om vi fått missfall så hade ju de fått veta det, så därför kändes det som att vi kunde dela med oss om vårt plus för våran familj.

Det tog jättelång tid innan det syntes något på mig under första graviditeten.
I v 20 kunde man ana en liiiiten liiiten bulle på magen. Men från v 25 och framåt gick det snabbt.

Jag har alltid mått väldigt bra under mina graviditeter. Inga åkommor eller direkta illamåeenden, utan jag har  mestadels varit precis som vanligt.
Kunde vakna upp med lite kramper i vaderna på natten ibland, men jag var väldigt förskonad.

Ultraljud gjorde man bara en gång då. i v 20.
Jag var så himla nervös, men allt såg jättebra ut.
Vi fick inte reda på vad det var för kön, men vi tyckte inte att det var viktigt.
Alla i min närhet sa, Du kommer få en tjej. Du är en typisk tjejmamma,. Så på något sätt trodde jag också att det var en liten flicka inne i magen.

Vi var mitt uppe i vårt husbygge när jag var gravid med Wilmer. Stressen att huset skulle hinna bli klart innan bebisen kom var enorm.
2 veckor innan han föddes gick flyttlasset och vi fick bo i ett liten flyttkaos ettag. Men vi hann att komma på plats, så det var skönt.

Jag vaknade 04,45 på  natten, 3 dagar före BF, och var lite fuktig i trosorna, och trodde först jag kissat på mig. Men strax därefter kom värkarna.
De kom med 6 minuters mellanrum.
Klockan 8 åker vi mot förlossningen. Väl i undersökningsrummet var jag öppen 6 cm.
Tog epidural, men allt stannade av då. Var fullt öppen vid kl 12. Men fick inga krystvärkar. Fick värkstimulerande dropp, och kl 14 kunde jag börja krysta.
14.29 kom föddes vårt älskade mirakel. 
Claes såg snabbt att det var en pojke, och tänkte, shit, hoppas inte Sandra blir besviken. (Eftersom alla fått mig att bli inställd på en tjej)
Jag såg att det var en kille och sa – Oj, det är en kille 🙂
Där och då var jag lyckligast i hela världen!
Vi bestämde oss för att ge honom namnet Wilmer. Vi valde mellan det och Theo.

Hela förlossningsberättelsen kan ni läsa HÄR

Det här inlägget blev väldigt långt.
Jag får dela upp det i flera delar. Det här var del 1.
Så stay continued, så får ni läsa om min andra graviditet och övriga graviditets och förlossningstankar.