Ibland är det sååå kul att titta tillbaka i arkivet. Man glömmer verkligen hur det var för bara några år sedan. Nu känns livet man lever så självklart.
Tänk när jag bara var mamma till Wilmer. Just idag känns det som jag alltid varit mamma till både Wilmer och Joline.
Men det var ju faktiskt i hela tre år som jag bara var mamma till honom. Älskade hjärtat. Lika full av bus nu som då.
Sen väntade han så förväntansfullt på det lilla pyret i magen som skulle bli hans lillasyster. Tänk att man ska älska sina barn så himla mycket, det hade man ingen aning om innan man fick barn. Det gick inte att föreställa sig. Att man kunde få så starka känslor och blodsband.
