Det blev en tuff start på morgonen idag.
Hade två glada små bustroll hos mig innan vi åkte till förskola och frita idag.
Men sen hände något.
Jag lämnade först Joline, och det var såklart inga problem.
Sen kom vi till Wilmer. Han har älskat att vara på frita denna veckan och knappt velat gå hem. Men idag blev det ett rejält bakslag.
Han kom dit och först var allt bra. Vi sa hejdå och jag gick.
Men väl i hallen när jag ska ta på mig skorna kommer Wilmer springandes till mig och säger först hejdå. Men sen ser jag att det inte är som det ska.
Han börjar gråta och säger att han inte alls vill vara där idag. Att han inte har någon kompis där och att han vill vara med mig.
Jag försöker att prata med honom först och säger att de kommer bli bra. Att de kanske kommer någon kompis senare som han kan leka med, eller att han kan försöka lära känna några nya vänner. Han gråter och vill inte alls vara kvar där.
Jag går in med honom till personalen som också försökte få Wilmer att vara kvar, och hitta på något kul.
Men han hade bestämt sig. Han skulle inte alls vara där idag.
Jag ser hur klockan springer iväg, att det snart är dags för mig att börja jobba. Och jag känner hur han panikhåller tag runt min hals.
Jag känner hur jag själv inte klarar av att vara stark längre… känner att mina ögon börjar fyllas med tårar. Mammahjärtat inom mig brister!
Vill inte alls gå därifrån och lämna honom där. Inte nu, när han inte är trygg där, på ett så nytt ställe.
Fröknarna försöker verkligen få Wilmer att hitta på något och berätta vilka andra barn som kommer senare osv, men ingenting hjälper, Han säger att han bara vill vara med mig.
Tillslut kan jag inte stå emot mer, ja känner hur mina tårar kommer, och jag säger att jag tar med honom till jobbet. Att det får lösa sig.
Jag hade inte hjärta att lämna kvar honom där. Jag hade inte kunnat tänka på något annat idag förrutom på hur han hade det.
Gjorde jag rätt eller fel som tog med honom där ifrån?
Han var med mig på jobbet ettag sen kom hans farfar och hämtade honom. Så tacksam för nära å kära som finns och ställer upp. Även om de hade funkat att han var med mig på jobbet så hade han tyckt att det var jätte tråkigt att vara här så många timmar.
Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på hur det kommer bli i framtiden? Det finns en oro inom mig som inte känns bra. Men försöker att intala mig själv att de här var en engångsgrej, eftersom han inte hade sina nära vänner där, som han idag känner trygghet i. Och att de kommer bli bättre ju mer han går och lär känna de andra barnen och fröknarna..
Usch, man vill ju bara att sina älskade ska må bra och känna sig trygga. Det finns inget värre än att se sina älskade ledsna och oroliga.
Tycker du gjorde helt rätt.. Hade gjort likadant dom du o jag hade verkligen reagerat lika.. Känner verkligen det starka i texten du beskriver.. Har en son själv o förstår dig till hundra procent.. Kram o ta hand om er!!!
Du lyssnade på ditt hjärta!!
Och din instinkt, det var helt rätt tycker jag.❤
Man kan inte alltid låta barnen följa med till jobbet när de inte vill vara på dagis/frita, men idag var det något speciellt, och det kände du i magen.
Jag tror Wilmer kände en trygghet i att du lyssnade på hans lilla rop på hjälp. Tycker det tyder på en stark anknytning och mycket moderskärlek!
Men efter en sådan här gång, en ”engångsgrej”, tror jag det är jätteviktigt att prata jättemycket med Wilmer om varför man inte alltid kan ta med honom till jobbet när han inte vill vara på frita.
Och att nya saker alltid känns bättre efter hand.
Att prata med fröknarna om att man som mamma inte vill att ”följa-med-till-jobbet-grejen” inte blir någonting återkommande kan ju vara bra. Och att det därför är lite extra viktigt att de kommer och möter er vid lämningen på morgonen. Ett barn som upplever en osäkerhet i sin nya miljö hjälps ju på god väg av varma och välkomnade fröknar som ser och bekräftar Wilmer när han anländer till frita. ❤
Ring och prata med fröknarna i vänlig mening, förklara att Wilmer är känslig inför den här förändringen, men att han snabbare kommer bli trygg i miljön om de ”fångar upp honom”.❤
Själv har jag upplevt att om man pratar med fröknarna ”i kärlekens tecken” (utan att låta förmanande eller missnöjd) så kommer man en väldigt god bit på väg. ❤
Lycka till!! Du verkar ha ett hjärta av guld och då brukar allt annan lösa sig också!! ❤❤❤
Förstår precis din känsla! Det är bara du själv som kan avgöra om du gjorde rätt eller fel! Allt är så nytt nu och Wilmer kanske behöver lite tid på sig bara. Du ska se att allt löser sig till det bästa! Du är världens bästa mamma till dina barn!
Kram till er båda!
Håller med vad alla har skrivit. Han du bara låtit han vara kvar och ringt när du hade kommit fram till jobbet. så hade allt varit bra. Se nu upp med att han inte alltid kommer göra det så detta bara var en gångs förselese. Har själv jobbat med barn/förskola och där var alltid något barn som grät och sen gick det över och så var det bra. Och barnet fick stå och vinka i fönstret till föräldren. Och se fick man hitta på något med de barnet som hade gråtit.
Jag håller med de tidigare, allihop. Du är mamma och känner honom bäst, du gjorde vad du ansåg bäst för honom.
Jag hade agerat annorlunda, det har hänt att jag lämnat gråtande/näst intill hysteriska barn. Har då gråtit själv hela vägen till jobbet, men ringt direkt för att kolla läget när jag kommit fram o då har allt varit lugnt.
Tror också att han kommer må bättre när förskoleklassen kommer igång och de får mer rutiner än vad frita har.
Trevlig helg!
Kram
Finns inget rätt eller fel i en sådan situation. Klart att det inte fungerar i längden att göra så, men nu är det ju så nytt! Hoppas det går bättre framöver 🙂
kraam <3
Det finns som sagt inget rätt eller fel! Vi föräldrar känner våra barn bäst & löser situationerna utefter vad som passar oss/våra barn bäst. Ingen annan kan bestämma! Tror inte det kommer uppstå några ”men” eller annat pga denna engångsgrej, snarare så vet lilla W att han har en mamma som älskar honom över allt annat och gör allt för honom! Den känslan slår högre än alla!
Jag själv hatade frita & den ångestkänslan jag hade inför varje nästkommande dag då jag grät mig till söms ska aldrig mina barn få uppleva. Så streck på dig & njut av att du har möjligheten att ge ditt barn en sån trygghet! Stor kram!!
Förstår att ditt hjärta måste gått i tusen bitar vid tillfället som skedde. Det hade mitt också gjort, jag har en son i samma ålder. Men som arbetande förskolepedagog tar jag (nästan) dagligen emot barn i samma situation – stora som små – och i alla fall råder vi föräldrar a att säga ”hej då”, vänligt och ömt om än bestämt. Jag kan nästan med säkerhet säga att alla barn slutar gråta så snart föräldern lämnat huset. Barnen känner av förälderns oro och läser av känslor lätt som en plätt. En orolig mamma, i ditt fall, ger en orolig son. Försök att bita ihop, krama och pussa och säg ”hej då” som vanligt – för hans skull. Bryt sedan ihop på vägen därifrån och ring och prata med personalen direkt när du kommit till jobbet. Jag vill inte säga att du gjorde fel, men av erfarenhet vet jag att allt hade löst sej snabbare än du tror. För, som nämnts ovan, ska du alltid reagera och lösa situationen på samma sätt varje gång? Ohållbart, visst? Både för dig och din son. Lycka till nästa gång!
Du verkar vara en så himla go mamma Sandra! Lita på din magkänsla. Jag tror att du gjorde rätt. Första veckan på fritids, såklart Wilmer känner sig orolig. När förskoleklassen har dragit igång här fram igenom så kommer han bli tryggare – både med personal och nya kompisar. Precis som någon ovan skrev så tycker jag att du ska prata med honom om detta. Han kommer förstå att du tog med honom idag bara för att det var så nytt. Heja er. Ha nu en riktigt fin helg! Kram kram
Hej…
Här finns inget rätt eller fel. Du är mamma till din son o du känner ER bäst. Jag hade kanske gjort på nått annat sätt, din granne på sitt sätt…. Du gjorde det du tyckte blev rätt o bäst där o då.
Ladda för fredagsmys o passa på att prata med W om händelsen….om känslan han hade o känslan du fick. Viktigt att kunna göra det tycker jag. Det löser sig…alltid!!
Kraam
Tycker du gjorde helt rätt. Jag har själv gjort samma val när mina barn har gråtit och inte alls velat vara på skolan eller dagis. Det händer aldrig att mina barn gråter när jag lämnar och när det väl händer så vet jag att något inte stämmer. Det är så jobbigt för hjärtat när man ser sina barn vara helt förtvivlade. Hoppas det löser sig och att han kommer trivas på skolan.
Jag tycker att du gjorde rätt. Du känner ditt barn bäst och vet bäst vad han behöver. Du vill ge honom trygghet och bekräftar honom och hans känslor.
Med vänlig hälsning, monica
Jag tycker inte att du gjorde rätt.
Hus löser du alla andra gånger han gråter och inte vill var på frita eller i skolan?? Ska han slippa då för att han gråter??
Vad ska du säga nästa gång när han säger att ”förra gångern fick jag ju vara med dig på jobbet”??
Risken är att du får ett större problem nästa gång.
Jag tycker du skulle sagt till honom att du måste jobba, han ska vara på frita och att du kommer och hämtar senare och sen gått iväg och låtit personalen ta över.
Och efter en stund, kanske när du var framme på jobbet så ringer du och frågar hur det går.
Blir ju så klart jobbigt för dig att gå om han gråter och är ledsen men ofta när man ringer så ha de lugnat sig och kommit igång och leker.
Jag tyckte du gjorde helt rätt, nu är allt så nytt, så nu hade inte jag heller tvekat.
Men hade det varit en vablig dag på dagis /förskolan så hade jag gjort annorlunda.
Allt blir bättre, mycket nytt med många tankar för dom små.
Hippas det löser sig.