Så dålig jag känner mig!
För dryga 2 månader sedan utmanade pappa mig å min syster att springa Stadsloppet 10 km.
Vi båda hakade på, men det slutade med att min pappa stod som ensam ”segrare” och var den ända som genomförde loppet.
Jag hade hoppet in i det sista att jag skulle klara att genomföra loppet efter min dundertabbe i tisdags. Men mina knän gjorde alldeles för ont. Jag klarade inte av att göra det. Jag ångrar mig så himla mycket att jag pressade mig så hårt, och tätt inpå loppet. Det kändes så sjukt tråkigt att inte få gå i mål på mitt allra första lopp.
Men jag vågade inte chansa att springa och sen förstöra mina knän så jag inte ska kunna springa i höst.
Men nu är jag så sjukt taggad för att komma igång med träningen igen. Inget kan stoppa mig nu!
