Sandra – Mamma till Wilmer och Joline

Kopierar förlossningsberättelsen som jag skrev förra året.
Kan inte fatta att det är 2 år sedan detta hände. Känns som igår.

Vaknade på natten kl 04,45 och kände att jag var lite fuktig i trosorna. Men shit, har jag kissat på mig var min första tanke..
Jag gick upp på toa, bytte trosor och sen tillbaka till sängen. Då kom värkarna. Tittade på klockan och tog tiden mellan värkarna. 6 min var det mellan dom.
Jag väckte inte Claes ännu. Visste inte vad jag skulle säga.
Låg och funderade samtidigt som jag klockade värkarna.
Efter 1 h väckte jag Claes och sa att jag trodde det var dax nu.
Han for upp ur sängen och frågade om vi skulle åka in. Tyckte vi kunde vänta en stund, för det var ju inte så tätt mellan värkarna ännu.
Vi började förbereda oss lite här hemma.
Vi ringer in till förlossningen och säger att vi kommer om en stund. Då säger de att de verkar vara rätt fullt.. Ehh ok. shiit. Ska vi behöva åka till Linköping?
Där har jag ca 3 min mellan värkarna och klockan är 7.
De tycker vi ska avvakta och stanna hemma en stund till för de tycker inte värkarna är tillräckligt täta.

Här hemma börjar det bli lite kaos. Jag mår illa, Claes vill att jag ska få i mig något så jag ska orka förlossningen, så jag dricker ett glas nyponsoppa. Jag råkar spilla ut halva glaset över golvet, det rinner in under sängen.. suck!
Mitt i allt så måste jag springa och spy.

Vi åker nu in till förlossningen. Kl är ca 8. Det är svårt att veta hur man ska ligga/sitta i bilen. Så fort jag fick en värk (som nu kom med 2 minuters mellanrum) så visste man inte vart man skulle ta vägen. Ännu värre var det när man körde om bilar och man ser hur de kollar in i bilen. haha.

Väl framme på parkeringen tar det lång tid att ta sig in till förlossningen. Måste stanna varje gång jag får en värk. Mitt i allt möter vi farmor som är på väg till sin ögonläkare. Så hon följer oss till hissen.
Ingen av våra nära och kära visste om någonting så hon fick inte tjalla =)

Kl 08,45 är vi framme på förlossningen och vi får komma in i ett undersökningsrum direkt. Först tror de att det är lång tid kvar. Bara för att man är förstföderska så verkar alla tro att det ska ta flera dagar. Men där fick de. Jag var öppen 6 cm, och helt plötsligt börjar de prata om att jag kanske inte komma hinna få någon bedövning.
Hjälp tänker jag. §§

Men det stannar av ettag. De första 6 cm gick fort, men jag hann få bedövning. Tog epidural. Men det gjorde att allt stannade av. Så när jag var öppen fullt ca kl 12, så kom inga krystvärkar. Halv 1 fick jag värkstimulerande dropp och sen satte det igång igen.
Kl 14 får jag krystvärkar och kl 14, 29 föds det lilla miraklet.

Här har Claes och jag delade åsikter, men min version är att jag fick upp honom på bröstet och att det tog ett bra tag innan jag kom på att fråga vad det var. Jag trodde hela tiden att det var en tjej (även alla andra i min omgivning), så när jag såg att det var en pojke så sa jag, oj, det är en kille, och skrattade när jag och claes tittade på varandra.
Claes säger att jag rätt så fort såg att det var en kille och han trodde jag skulle bli ledsen. Han tänkte hela tiden, bara hon inte blir ledsen…HAHA, herregud, klart man inte blir ledsen när man är välsignad med världens sötaste barn! Könet spelar ingen roll!

Vi fick vara kvar på förlossningen 1 dygn pga att det var fullt på bb, men vi hade det jätte bra där. De var så snälla och trevliga. Sen sov vi en natt inne på bb.

Att man kan älska någon från första stund är helt ofattbart och ingenting man förstår förens man själv får uppleva det!