Inatt fick vi ett hastigt uppvaknade och från att ha legat och sovit gott till att det blir riktigt läskigt och nervöst och stunden blir riktigt allvarlig var på ett par sekunder.
Wilmer vaknar och är helt hysterisk. Han gråtet och gråter och det går knappt att få kontakt med honom.
Han vrider och vänder och man ser att han har ont och han får världens panik över att allt inte är som det ska.
Innan vi får fram vad det är för något han är så hysterisk över är så frustrerande. Tillslut fick vi fram och märkte att han inte fick ordentligt med luft.
Han hade andningssvårigheter och tyckte att det tröck över bröstet.
Man ser fortfarande hans panik och känner nu att det här är allvarligt!
Claes ringer till sjukvårdsupplysningen och de vill att vi ska ge honom lite vatten för att se om han får ner det. Men inte ens det kunde han svälja, det bara rann ur munnen på honom.
Då blev de på 1177 genast allvarliga och sa att vi genast skulle bege oss till barnakuten. De trodde det kunde vara struplocksinflammation. Och det är riktigt allvarligt!
Claes är den lugna av oss i sånna situationer och eftersom han hade druckit några öl på kvällen så visste han inte om han vågade köra. Vi båda kunde ju inte åka för någon var ju tvungen att stanna med Joline.
Dessutom ville vi inte lämna uppsikt från Wilmer så vi ringde Claes föräldrar så hans pappa körde bilen och Claes var med Wilmer bak i bilen.
Väl framme på akuten så undersökte de honom grundligt men hittade inget fel.
Och där inne hade andningen blivit bättre också så vi har ingen förklaring på varför det blev som det blev.
Men jag är så innerligt tacksam över att allt tillslut slutade bra.
Min älskade lilla prins!!! Älskar dig så mycket!
Idag är han precis som vanligt, men jag är fortfarande orolig över att det ska bli såhär igen. Så man kommer nog vara på sin vakt ettag.
Hej Sandra!
Vilken natt för er. Skönt att ni kunde få hjälp med skjuss till akuten.
Det är så otäckt när de sätter sig på andningen på dom små, och innan dom kan förklara och en annan märker vad som är fel.
Vilken tur att det löste sig så bra och att det inte var något allvarligt.
Själv jobbar jag som sjuksköterska på en barnavdenlning och träffar ibland på liknande fall.
Hoppas han mår fint nu och att ni inte ska behöva vara med om det igen!
Kram Victoria
De kan inte vara krupp? Jag hade det när jag var liten, o de är rätt vanligt.
Men usch vad läskigt! Det kan inte varit någon allergisk reaktion då? Sådär har nämligen jag fått (eller ja, liknande) typ 3 ggr/år. Jättesvårt att svälja, ögonen blir röda och får dö-ont i magen…sen poff – går det över. Skitkonstigt!!