Att dö ifrån sina barn!

Jag såg på Rosa Bandet galan igår, och jag bryter verkligen ihop när jag ser de personliga inspelningarna de har gjort på familjer där mamman i familjen har drabbats av bröstcancer. Tårarna rinner ner för kinderna och jag hulkar av gråt. Jag får panik, jag får ångest! Ingen ska behöva dö ifrån sina barn i så ung ålder. Varför är livet så orättvist?

Varför ska unga fina människor, fulla med livsglädje och energi få den här äckliga sjukdomen?
Det är så orättvist att barnen ska slitas i från sin mamma. Det är hemskt att se hur föräldrarna ska behöva kämpa för att kunna visa livsglädje för barnens skull. Att hålla glädjen och hoppet uppe hela tiden.

Hur förbereder man sig på att man ska dö? Hur orkar man att kunna se positivit i denna misär?
En mamma var glad över att iallafall få uppleva barnets första skolavslutning, eftersom hon visste att hon skulle missa sina barns bal, student osv.
Hon filmade, tog kort och gjorde allt för att bevara minnen från henne och barnens tid tillsammans. Hon gjorde lapptäcken till sina barn där hon broderade in fina hälsningar till barnen på baksidan.  

En mamma man fick följa hade gått bort pga sjukdomen nu, och att se barnen gå till kyrkogården och graven och säga att sin mamma ligger där, lägga blommor där och se dom stå där och säga hejdå mamma.
Pappan som ska vara stark för barnen och nu står ensam kvar och ska uppfostra och ge barnen bra värderingar inför livet… Jag beundrar dom så otroligt mycket. Att de orkar, att de klarar. Men man har ju tyvärr inget val. Man måste leva vidare. Man kan inte bara stanna upp och sörja. Barnen finns kvar där.
De är en skapelse från både mamman och pappan, och mamman får leva kvar genom barnen.

Jag förstår inte varför jag tittar på de här programmen. Jag går och mår dåligt över det. Tänker alldeles för mycket och skapar en oro. Men samtidigt, när man ser på sådant, så kommer man snabbt på hur lyckligt lottad man är som får vara frisk. Man vill ta vara på varenda minut man får tillsammans med sin familj, och man fårstår att man måste leva i nuet, för man vet aldrig vad som händer.
Alla I lands problem känns genast oviktiga och ingenting spelar någon roll. Så länge man får vara frisk, är man lyckligt lottad.

Jag älskar mina fina barn, min älskade sambo och min familj över allt annat. Ni får aldrig lämna mig!!