Sandra – Mamma till Wilmer och Joline

Hjälp vilken lång resa det blev. Vi brukar alltid försöka åka direktflyg men denna gång fanns det inga förutom lördagar och vi ville försöka få fler helger här tillsammans med familjen och valde därför mellanlandning, vilket var i London.

Väl på Arlanda så flöt allt på bra. Vi kom in i planet men väl när vi skulle åka så säger dom att de är något fel på datorutrustningen som de behöver vid sämre väder. Och i London var de inte bra väder så de behövde åtgärda det. Vilket innebär att de blev försenat. Rejält. Sitta på planet as länge innan man hunnit upp i luften är inget dröm senario.

När vi väl kom iväg visste vi att vi skulle missa anslutningsplanet från London till Miami. Vi landade när det var 45 min kvar tills de andra planet lyfter. På en helt annan terminal, på en gigantisk flygplats.

Då börjar tankegången att man ska få spendera massa timmar på flygplatsen, kanske behöva sova över och vänta tills de finns en ny flygtid för oss. Men tack och lov fick vi redan under planet reda på att vi var ombokde på nytt flyg, bara ett par timmar senare.

Vi hann inte äta något för att ta sig runt på flygplatsen tog sån sjuk tid. Den är gigantisk! Först komma till rätt terminal. Men sen fixa nya boardingkort och sen vidare för att försöka få platser tillsammans med barnen, så de inte skulle sitta själva. Och sen gå. Gå och gå och gå, med barnen som hatar att gå. Hahah. Platserna löste sig, så jag och Joline satt ihop och Claes och Wilmer. De var ju tur att vi kunde lösa det iallafall. Men vi hann inte äta någon mat, så fick köpa lite fika och stoppa i magen på barnen som var skit hungriga. På flyget till London fick man en konstig macka som de inte gillade.

Väl på långflygningen gick det bra. Underhållning ett par timmar och Sen några timmars sömn för Joline. I mitt knä. Så jag hade sån kramp i benen. Sitta helt still och inte röra sig i ca 3,5 h är segt. Men vad gör man inte?

När vi väl landade skulle man försöka få liv i Joline. De var ju mitt i natten. Svensk tid. Men de gick bra tillslut. Men de blev en lång dag. Resan tog 24 h från dörr till dörr. Det är länge!!! Barnen var så duktiga och är så glad att de tar resandet så bra. Det underlättar så mycket! Man tycker ju att det är jobbigt att resa själv såhär länge.

Men nu till nästa problem. Jetlag! Joline är som en klocka hemma i Sverige. Vaknar vardag som helg nästan alltid 06.17. 

Kl 03.00 vaknade hon i natt. Deras tid. 6 h tidsomställning bakåt i tiden. Trots så lite sömn är hon pigg som en nötkärna. Så jag har också varit vaken sedan dess. Hoppas att hon kan sova lite middag idag så hon orkar vara vaken en stund i kväll och komma in någorlunda i tiden. Inte lätt att försöka få henne vara tyst och viska så hon inte väcker resten av huset. Nu kanske bara 1 timme kvar. Det har varit långa 3 timmar. Haha