Sandra – Mamma till Wilmer och Joline

Jag är så jäkla stolt och imponerad över mig själv.
För exakt 3 månader sedan, på nyårsafton, så bestämde jag mig för att ta tag i min träning. På riktigt.
Inte för att jag skulle rasa i vikt eller något sådant, utan för att bygga upp mer muskler i kroppen och för att blir piggare i min vardag. Helt enkelt för att jag ville må bättre och leva hälsosammare.

Målet var träning 3-5 ggr i veckan och det har jag hållit. Inga undanflykter eller bortförklaringar. Hur trött jag än varit vissa dagar och inte alls känt för träning, så har jag ändå gett mig fan på att visst göra det. Och känslan när man kommer hem från just det  träningspasset man tänkt att skippa är ju oslagbart. Det är grymt skönt och då blir man också extra stolt för att man slängde på sig träningskläderna och körde på !

I början så var det mestadels styrketräning jag körde. Sprang 3 km i januari som jag trodde jag skulle avlida när jag sprang. Har alltid hatat löpning, men de senaste veckorna har jag velat komplettera styrketräningen med löpträning och gett mig fan på att klara det. Hur jobbigt jag än tyckt att det varit så har jag med min vilja tagit mig igenom det.
När jag för första gången passerade 6 km så kände jag mig otroligt stolt. Undrade vart de här kom ifrån? Men min styrketräning har såklart även förbättrat min kondition. Detta var drygt 3 veckor sedan.

Idag hade jag tänkt att ge mig ut på en normal löprunda, runt 5 km. Men nu när jag är ute och springer så kommer jag in i en sån jäkla tävlingsinstinkt mot mig själv. Min vilja ger sig fan på att bara löpa på och hur trött jag än är så försöker jag hålla ett jämt tempo, uppförsbacke som plant.
När jag såg att jag sprungit 6 km och hade drygt 1 km hem, kände jag mig fortfarande pigg, så då bestämde jag mig för att springa en omväg hem.
Jag kände mig pigg i benen och bestämde mig för att de här var dagen jag skulle passera 1 mil. Jag blev triggad och taggad av bara tanken.
Har aldrig i mitt liv trott att jag skulle klara av det. Men när jag passerade 1 mil och klockan visade under 1 h så var jag så himla stolt över mig själv. Jag ville nästan skrika rakt ut. Det passerade ett glädjerus igenom hela kroppen.
Det är en magisk gräns som jag aldrig i mitt lov trott att jag skulle uppnå, och nu äntligen krossades den och det var så himla skönt! Särskilt psykiskt.
Att jag dessutom hade energi kvar när jag kom hem kunde jag bara inte förstå.
Detta hade jag aldrig i mitt liv kunnat tro dagen för 3 månader sedan när jag bestämde mig för att träning skulle bli en viktig del i min vardag. Men med vilja så kommer man långt, det är en sak som är säker, och det har jag verkligen fått bevisat för mig själv nu.