Sandra – Mamma till Wilmer och Joline

Mobbning!

Ett ämne som berör mig väldigt djupt in i hjärtat är mobbning. Och när jag läste en artikel som artisten Dilba hade skrivit (LÄS du också HÄR) så kände jag att jag var tvungen att skriva av mig lite om det här ämnet.

Att se någon vara utanför och att se hur vissa människor behandlar andra genom både fysisk och psykisk mobbning gör så ont i mitt hjärta!
Min största mardröm är att Wilmer eller Joline ska bli mobbade, eller ännu värre, bli en mobbare.
Barn kan vara så elaka mot varandra, och säga så otroligt dumma saker och faktum är att mobbning faktiskt förekommer redan i förskolan. Hur ofattbart det än känns. Små barn som ser så oskyldiga ut, kan genom ord och kroppsspråk såra redan då.

Det är absolut inte samma typ av kränkningar som det t.ex kan förekomma i högre åldrar, och även i vuxenlivet, men det förekommer, det gör det.
Ord som  ”du får inte vara med”, ”vi kan bara vara två i den här leken” eller”du får inte komma på mitt kalas” kan vara exempel på ord som kan såra.
Men där finns det oftast vuxna som snabbt kan agera och visa på att det inte är okej. Alla får vara med, man får inte slåss och bråka osv.

När barnen sedan börjar skolan, så finns det inte alls vuxna att tillgå i samma utsträckning, och de börjar mer medvetet att utesluta andra, viska bakom ryggen, skratta åt någon som gör eller säger något fel, kränker någon för att den inte har viss typ av kläder, eller prylar. Jag kan fortsätta i evigeher.
Det är den här typen av mobbning, den metvetna mobbningen som är så hemsk.
Hur kan man utesluta ett barn som kompis pga att den inte har den populäraste mobiltelefonen, eller den senaste modeprylen? Vad spelar dessa prylar för roll? Det är skrämmande vart den här världen är påväg.

Men den allra värsta typen av mobbning enligt mig, är faktiskt den mobbning som förekommer bland vuxna.
Vuxna människor som vet hur man ska bete sig, som ska vara förebilder för de yngre. Hur kan vuxna människor vara så elaka mot varandra?

Jag har länge bloggat, och har varit relativt skonsam mot anonyma och elaka kommentarer, men har absolut fått mig en känga både här och där. Allt från att man är ful, till att man är en dålig mamma.

Varför ska man som vuxen människa klanka ner på andra? Varför känner man avundssjuka och måste bli elak, eller säga en spydig kommentar? Om man nu vill säga vad man tycker, kan man då inte våga stå för det?
Den här nätmobbningen som framkommit de senaste åren har blivit hemsk. Det är så himla lätt att bakom en datorskärm sitta och skriva så elaka kommentarer och påhopp till andra människor, utan att behöva stå för den.

Jag har alltid varit emot mobbning.  Det har alltid gjort ont i mitt hjärta att se hur andra personer inte får vara med, eller hur vissa pratar och skrattar åt andra bakom ryggen.
I skolåldern så kunde jag  t.ex vara den som gjorde ett grupparbete eller något annat med den som var själv kvar. 
Har alltid försökt att få de ” utstötta” personerna att vara i gruppen.
Jag glädjs när det går bra för andra, och jag skulle aldrig i mitt liv sätta mig och skriva en elak kommentar, anonymt i denna cybervärld.
Jag önskar att fler faktiskt kunde vara och tänka som mig, gällande just mobbning. Jag skulle vilja göra allt som står i min makt för att slippa se mobbning förekomma mer.

 

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. En Vän

    ETT LITET MEDDELANDE FÖR ATT BELYSA MOBBNING OCH STÖTTA DE UTSATTA:

    För några år sen sade en 61-årig kvinna upp sig från sitt jobb på Prevent i Stockholm där hon arbetat i hela sitt liv för att Jessica Nilsson Frisk (född 1981-04-05) som ändå bara arbetade där i några år, tillsammans med sina kollegor hade hjälpt en utomstående, dömd kriminell sprutnarkoman att förtala och mobba kvinnans jämnårige och förståndshandikappade son där på en oerhörd nivå bakom ryggen på henne under flera års tid. Bägge hade varit jättesnälla mot henne själva. Sonen hade precis önskat henne God Jul när allt uppdagades. När detta framkom, ljög Jessica även och påstod sig ha blivit hotad av sonen. Den nya VD:n sen endast två år, Maria Schönefeld, och även Jessicas egen chef Mats Quist, hjälpte gruppen sprida förtalet ytterligare när det hela slutligen framkom. De ljög sen ända till slutet när facket kom in för att hjälpa kvinnan. VD:n försökte t.o.m. lägga hela skulden på sonen för att ingen skulle få veta sanningen om mobbningen.

    Den äldre kvinnan mådde så fruktansvärt av detta att hon först blev sjukskriven och sen sade upp sig. Hon hade då arbetat där i 41 års tid – ända sen hon var 19 år gammal, varit anställd längst av alla och hade bara fyra år kvar tills pensionen.

    Sonen hade blivit mobbad hela sitt liv och mådde redan väldigt dåligt, det visste alla. Moderns jobb var det enda och sista ställe där han inte hade upplevt att folk var elaka mot honom och alltid hade känt sig trygg. Han hade hälsat på där ända sen han var liten.

    Jessica själv stod helt utanför hela tiden. Var inte ens med på ett möte. Hon bad inte ens om ursäkt när kvinnan berättade hur fruktansvärt hon mått av hennes förtal och att det var det absolut värsta hon varit med om i sitt liv och den värsta mobbning sonen utsatts för.

    Den då 50-årige narkomanen, som tidigare arbetat där som vaktmästare och som andra anställda visste brukade droger även på arbetstid, vägrade den nya VD:n veta något om med motiveringen att hon varken träffat honom eller ens visste vem han var. Han fortsatte därför besöka jobbet drogpåverkad även långt efter att kvinnan sagt upp sig och var lika välkommen fortfarande. Han är dömd och finns med i Lexbase.se. Prevent jobbar just för att skapa en bättre arbetsmiljö, få ned olycksfall och motverka mobbning. Nu drivs det av en ledning som hjälper utomstående kriminella narkomaner att förtala de anställdas barn.

    Uppmanar alla som tar avstånd från mobbning och maktmissbruk mot de redan svaga och utsatta, att ta avstånd från http://www.prevent.se och dess ledning!

  2. Anna

    Det borde finnas fler som dig, verkligen! Att vara mobbad är fruktansvärt jobbigt, så att läsa såna här inlägg är riktigt kul, då vet man att folk bryr sig!

  3. Björn Hultman

    Det är vi alla som bär ansvaret för att få stopp på mobbningen. Tillsammans kan vi göra skillnad. Att agera, ingripa eller säga till vuxen kan vara avgörande för att rädda ett liv, då 50 st under 19 års ålder tar sitt liv varje år pga att vi vuxenvärlden inte har tagit vårt ansvar.

    Intressant att du tar upp mobbning som utförs av vuxna. En del av mobbningen på skolor sker när lärare kränker elever. Vi har mycket att jobba med och sådant jobbar jag väldigt aktivt med då jag föreläser och hjälper/stödjer unga som behöver stöd. Bra inlägg!

  4. Paulina

    Bra skrivet! Det gör ont både att se och att vara med om det. Är också orolig för att någon av mina barn kommer vara med om något sånt! Känns som att mobbning bara blir värre med åren 🙁

  5. Malin

    Jag håller med dig Sandra och förstår rädslan över hur det kommer gå för dina barn ( känner likadant ). Det vi kan göra är att ge våra barn bra värderingar från start o ge dom en trygg grund o stå på, så de vet vad som är rätt o fel och vet när de ska säga ifrån.
    Sen får man som förälder hålla ögonen öppna, men det är inte alltid så lätt. Dessutom får man inte vara så feg med o tillrättavisa andras barn som betersig illa, mot ens egna eller andras barn. Det är vi för dåliga på tror jag..
    Kram..

  6. Nicole

    Håller med dig Sandra, mobbning är rent ut sagt skit.. förstår mig inte på hur andra människor ens kan vilja behandla andra illa. Det känns så himla logiskt att behandla andra såsom man själv vill bli behandlad, eller? tydligen inte.. tyvärr!

  7. Matilda

    Jag blir så ledsen när jag läser detta, min lillasyster är nämligen helt utesluten från det ”gäng” hon tidigare var med och lekte i. Nu har de nått den åldern då det materiella är så viktigt och tyvärr har inte vår ensamstående mamma råd att köpa iPhones och dyra kläder till henne (oss). Så nu står hon själv. Det är så fruktansvärt att som storsyster bara kunna se på hur hon sitter hemma själv i soffan på helgen för att hon inte har någon att vara med. Jag blir så ledsen!

    För övrigt väldigt bra skrivet.

    1. sandrasblogg

      Matilda: jag får så ont i magen av att läsa detta!! Vad är det för värld vi lever i? Vart är den påväg?
      Jag skulle så gärna vilja ändra på det här och blir så frustrerad över att jag vet att det inte går.

      Jag hoppas verkligen att din lillasyster snart får andra vänner. Vänner som är äkta och som ej bryr sig om materiella ting!

      Stor kram till er!

  8. Fru Högstadius

    mobbing är verkligen inte ok, jättebra skrivet. Själv har jag varit med om båda delarna, mobbad/utanför under grundskolan men blev själv accepterad under gymnasietiden och valde då att stänga ute personer som inte ”passade in”. Grupptryck eller ej vet jag inte men jag kommer så väl ihåg den kvällen jag fick upp ögonen för vad jag gjorde och valde att gå ifrån ”gänget” och började umgås med de utstötta personerna isället.

    Jag tror jag grundar min egen erfarenhet på osäkerhet och en vilja att passa in. Som utstött fick man ju helt enkelt inte känns sig behövd men när rollerna blev ombytta glömdes det helt plötsligt bort.

    Jag skäms fortfarande otroligt mycket hur jag kunde göra någon så illa (även om jag valde att bryta mitt beteende), när jag vet själv hur ont det gör. Ingen ska någonsin behöva stå ut med någon form av mobbing!

    Återigen bra skrivet och tack för en bra blogg!

  9. Annika

    Bra skrivet och jag håller med dig, vart är denna världen på väg? Det känns som det bara blir värre och värre. Min största mardröm är också att Elvin eller Julian ska bli mobbade.

stats