Helgen gav en liten bloggpaus, för jag har inte riktigt vetat hur jag skulle gå vidare.
Det som hände i fredags eftermiddag kändes overkligt, fruktansvärt och oerhört läskigt.
Även om man på något sätt vetat att det kommer hända (hur sjukt det än är), så är det oerhört läskigt och obehagligt när det händer, och det går aldrig att förbereda sig på en sån här tragedi.
Men man kan inte gå runt och oroa sig för att något sånt här ska hända heller, för då är man konstant rädd, vart man än är.
För man kan aldrig veta vart det ska hända eller förbereda sig på det här.
.
Jag tänker på alla de som mist en kär familjemedlem, på alla de som skadats, och på alla de som faktiskt var där när de hände.
Att de var där, och såg det fruktansvärda och ofattbara.
Det går nog inte att förstå hur de människorna känner sig idag.
Den rädsla de kände, det trauma de var med om. De få sekunder / meter som skiljde dom åt från att vara den som träffades.
Den paniken som uppstod när de såg att en lastbil närmade sig med ilfart mot dom. Frågorna som dyker upp på den korta tiden ma har på sig att agera för att skydda sig.
De här är något de alltid kommer få bära med sig.
.
Jag är så oerhört stolt över Sverige och Stockholm och hur de agerade. Hur de hjälpte varandra i den totala kris de var. Hur männskligheten agerade och tog hand om varandra, och hjälpte till på de sätt som de själva kunde.
Jag är stolt över Poliserna som gjorde ett oerhört bra och snabbt jobb. De som sprang emot faran, samtidigt som de skrek och varnade allmänheten om att fly från det farliga och utsatta området. Men själva står de kvar där, ovetandes om vad som komma skall. Men deras fokus ligger på alla andra, och inte sig själva.
De är ju också någons familjemedlem, mamma, pappa, dotter, eller son, fru, man eller sambo. Men där och då gör de allt som står i deras makt för att skydda staden.
Jag är stolt över Räddningstjänst, ambulans, som på samma sätt som poliserna jobbade i en oerhört utsatt situation. Över sjukhus och alla som var runt omkring och hjälpte till.
Jag hoppas innerligt att det här är någonting som aldrig någonsin kommer ske mer.
.
Jag vill ha fred på jorden och jag vill att all kärlek ska övervinna allt hat som figurerar runt om i världen. I det sättet som alla NI som var på pkats, eller runt omkring agerade i den situationen som rådde, så finns det hopp om en fin värld. Ni visade att man ställer upp och hjälper andra i nöd. Det är iallafall en bra början i en värld med mer kärlek och mindre hat.
